Historik

FJORDHÄSTEN – FÖRR OCH NU

Av Helena Kättström

 

Ursprung

Fjordhästen anses vara en av de äldsta och renaste hästraserna i världen. Centrum för aveln har varit det norska Vestlandet, och rasen har därför även kallats Vestlandshäst. Ursprunget är osäkert och omdiskuterat. Det finns många likheter med den enda vilda hästarten Thaki, eller Przewalskis häst, i Mongoliet, bland annat den blacka färgen och de primitiva tecknen, men fjordhästen stammar inte från denna häst, som har 66 kromosomer. Fjordhästen och alla andra tamhästar har 64. Tarpanen, den europeiska vildhästen, har liksom fjordhästen 64 kromosomer, och det ligger alltså närmare till hands att söka likheter i ursprung här.

 

Man tror att fjordhästen kom till Norge österifrån. Både i Danmark och i Sverige fanns det troligen vildhästar ända sedan isen drog sig tillbaka efter den senaste istiden. Från tidig bronsålder finns det gott om fynd efter vildhästar. Arkeologiska fynd talar för att det har hållits tama hästar i Norge sedan bronsåldern, ca 1200 f. Kr. Från vikingagravar har man dragit slutsatser att det har avlats tamhästar i Norge i 2000 år, och allt tyder på att fjordhästen stammar från denna ursprungliga norska häst. Genom tiderna har utbyte av avelsmaterial skett genom flitig sjöfart till Island och de Brittiska öarna. Hästar på dessa platser har därför troligen påverkat fjordhästens utveckling, och omvänt har fjordhästblod tillförts dessa länder.

Utbytet av hästar mellan länder finns bland annat dokumenterat i berättelser om hingstkamper, som var ett kungligt nöje. Av Aron Hjörleivssons saga om en hästkamp 1238 vid Bergen framgår att även en isländsk hingst deltog. Kung Haakon Haakonssons hingst lyckades till slut bita ihjäl sin motståndare.

 

Släktskapet med keltiska ponnyer studerades innan den moderna DNA-tekniken kunde hjälpa till, bland annat genom att studera förekomsten av kastanjer. Hos den keltiska ponnyn ska kastanjer saknas på bakbenen, och sporrar ska inte finnas alls. Samma fenomen förekommer hos en del fjordhästar. Senare tids forskning med hjälp av DNA-teknik har visat att det finns släktskap mellan dessa hästar.

 

Gårdshästen

Innan mekaniseringen av lantbruket slog igenom, var fjordhästen en väl lämpad och anpassad häst för arbetet på de små gårdarna på Vestlandet. Fjordhästens lättföddhet, hårdhet, uthållighet och goda terrängsinne kom här väl till nytta. Som gårdshäst användes den för ved- och timmerkörning på vintern, skördearbete om sommaren, klövjning och för att köra till kyrkan. Fjordhästen användes också mycket som skjutshäst över hela Norge, samt för transport av post och andra varor. Den var också ofta använd som klövjehäst över den besvärliga fjällterrängen.

Man menar att det varit viss skillnad i typ mellan de norra och södra delarna av Vestlandet. I Sunnhorland var hästen mindre, lättare och av en ädlare typ, medan man i Nordfjord och Sunnmöre hade en större, grövre häst med kraftigare hårväxt. Rosendalsborken, som var född 1863, är ett exempel på den lättare typen. Dagens fjordhäst är dock mera präglad av avelsmaterialet från Sunnmöre och Nordfjord.

 

Aveln organiseras

En mer organiserad avel påbörjades först på 1840-1850-talen. 1843 bestämdes att det skulle startas ett stuteri på Hjerkinn på Dovrefjäll, 1000 meter över havet, för att förbättra den norska hästaveln. Det köptes in en hingst och sex ston av ”den ursprungliga norska rasen”, men eftersom man inte hade kunskap om färgernas genetik, och då den vitblacka färgen stod högt i mode, var alla de inköpta hästarna just vitblacka (48% av avelshingstarna och 47 % av de registrerade stona födda mellan 1857 och 1879 var vitblacka). Av de 32 föl som föddes vid stuteriet var 15 vitfödda med glasöga. På grund av detta och då stuteriet inte ansågs välskött lades det ner. Det bestämdes i stället att staten skulle köpa in hingstar som uppfödarna kunde nyttja gratis eller mycket förmånligt. Statsagronomen Lindeqvist sade sig då inte finna några fjordhingstar som han ansåg kunna duga för att förbättra rasen. Mellan 1859 och 1861 köpte staten in några dölehingstar som placerades på Vestlandet, och därmed hade statsmakterna lagt grunden för korsningsavel.

 

Rimfakse-striden

Av de fyra första dölehingstarna var det egentligen bara en, nämligen Harald Viking, som fick någon större betydelse. Han lämnade bland annat sonen Odin, som i sin tur fick stort genomslag genom sönerna Osman Pascha, Kong Sverre, Erling Skjalgsson och Rimfaxe. Dessa hästar lämnade ofta bruna eller fuxfärgade avkommor, vilket blev populärt en tid.

 

Till att börja med var resultatet av korsningsaveln god, men det blev allt större strid om det lämpliga att fortsätta med den, när uppfödarna såg nackdelarna, framför allt i andra och tredje led. Totalt femton dölehingstar köptes in under 1857-1861. Efter hand blev det uppenbart även för Lindeqvist att de inte uppfyllde förväntningarna, och hingstarna mönstrades ut efterhand. Den sista såldes 1871. 1907 kallades det samman till ett möte i Innvik i Nordfjord. På mötet kom det fram olika uppfattningar, men mötet ledde fram till att man hädanefter skulle bedriva renavel med fjordhästen. Striden kom att kallas Rimfaksestriden, efter en känd korsningshingst vid namn Rimfakse 146 (bilden), som var sonson till dölehingsten Harald Viking.

 

Fjordhestlag, utställningar och stambok

1862 föreslog Lindeqvist att man istället för att stationera ut hingstar skulle ge privata hingsthållare ett stöd av offentliga medel. Det varade i några år, men upphörde 1868. 1875 började staten köpa in rena fjordhingstar, som placerades i avelsområdet. Runt 1870-1880 började även fylkena på Vestlandet köpa in hingstar, som liksom statshingstarna utstationerades på olika platser. Den siste hingsten i detta system mönstrades ut 1937. Fjordhingstar har också sedan länge hållits av ”lag” eller föreningar. 1943 fanns i Norge 130 lokala sammanslutningar som sammanlagt hade 165 hingstar. Det vanligaste var att man hade en eller två hingstar, och det största laget hade elva hingstar. 2002 fanns 51 lag, varav några inte hade hingst, utan hade som mål att jobba med andra aktiviteter runt fjordhästen. Norges fjordhästförening, som heter Norges fjordhestlag bildades 1919. Sedan 1949 har det varit erkänt som huvudorganisation för fjordhäst i Norge.

 

Den första utställningen på Vestlandet hölls i Förde 1864. Utställningsverksamheten fortsatte först som en årlig utställning, och utvecklades senare till att hållas på flera platser varje år. Från 1895 hölls årliga utställningar i alla de fyra fylkena på Vestlandet. Vid den andra utställningen, år 1865, vet man att det premierades åtta hingstar, varav tre var dölehingstar.

 

Den första stamboken för fjordhäst utgavs 1910. Den omfattar 308 hingstar, födda 1857-1904. Bland annat finns här hingsten Njål 166, född 1891, som förekommer i stamtavlan för alla idag levande fjordhästar. I denna första stambok kan man läsa att medelstorleken för fjordhäst 142 cm. Färgen är vid denna tid oftast någon variant av black, men det förekommer andra färger. Det finns exempel på brun, fux och till och med en brunskimmel. Dock ska färgangivelserna läsas med försiktighet och bakgrundskunskap. En stor del av hästarna beskrivs som borket, och de delas in i lysborket, gulborket, graaborket och samborket, på samma sätt som de blacka delas in lysblak, mörkblak och samblak. Det skulle leda för långt att reda ut vad alla dessa motsvarar idag, men enligt dåtidens språkbruk på Vestlandet var borket inte ett namn för en gulbrun häst (vilket det var på Östlandet i Norge!). Idag har man mer enhetliga benämningar som vi lättare översätter.

 

”En äkta fjordhäst”

Vid tiden för den första stambokens utgivande var medelstorleken på en ”äkta” fjordhäst (det står så med tanke på Rimfaksestriden) ca 142 cm. Det kan vara spännande att läsa hur de beskriver fjordhästen såsom den såg ut i Söndre och Nordre Bergenhus amt vid denna tid: ”Fjordhestens bygning er kraftig og velsluttet. Hodet er i almindelighet litet, markeret og fint, panden bred og näseryggen like, store fromme öine og särdeles godt gemyt. Örene noget korte og vidt fra hinanden stilte, nästen altid meget behaaret invendig. Halsen er i almindelighet kort og bred med höi reisning, forbindelsen mellem hode og hals vil, paa grund av halsens bredde, ofte bli noget tvungen. Luggen (pandehaarene) er som oftast kort. Manen jevnlig noget tynd og stiv, manken er ofte noget lav og avrundet. Gjennemsnitlig kan man vel sige, at skuldren heller er kort end lang, brystdybde og bredde er i almindelighet meget god, med god plads for de invendige deler, ryg og länd av passende längde og bredde. Krydset er toppet og avskydende, saa det vel maa kunne kaldes et racemerke, men i almindelighet bredt, muskelfyldig og kraftig, lange muskelfylde underarmer, laar og underlaar kraftige og brede. Benene törre og sterke, hasene oftast krokete og knudrede, spat forekommer dog sjeldnere. Benene vises späde, men ved maalinger viser det sig at benförheten er upaaklagelig, da mangler fanehaar og har sparsamt kodehaar. Hovene er ikke store, men meget starke og gode.”

I Stavanger, där mera korsningsavel förekommit var hästen betydligt större, i snitt 146 cm. De var också mer rikligt behårade, och mera högbenta, men med en svagare resning, och ofta med mindre djup och bredd i bålen.

 

När Rimfakse-striden avgjorts till fördel för avel med den rena fjordhästen, minskade populariteten för fuxar och bruna. Det blev åter populärt med de rena blackfärgerna. På grund av risken för vitfödda hästar var man inte lika förtjust i alltför många vitblacka, men däremot ville man gärna ha ljusa, klara färger på hästarna. Det visade att det var en fjordhäst utan inblandning av döleblod. Av samma skäl ansågs vita tecken inte önskvärda, och i den mån de förekom, skulle de begränsas till ett minimum – helst inte mer än en stjärn.

 

Småbrukarhästen

Gårdshästen från det norska Vestlandet exporterades under nittonhundratalet till många länder. Bland de första var Danmark, som har bedrivit en organiserad fjordhästavel sedan 1930-talet. I Sverige var det först på 1950-talet som några lantbrukare i Bohuslän kom på idén att prova fjordhästen som en lämplig småbrukarhäst. Naturligtvis var det inte första gången det togs in fjordhästar till Sverige, utan det har skett i mindre omfattning under alla tider. Det sägs att dessa hästar varit omtyckta och gjort intryck genom sin hårdhet och uthållighet. I allmänhet hade de dock ansetts som alltför lätta i typen för att duga till tungt jordbruksarbete.

 

Under den första halvan av nittonhundratalet hade det dock skett successiva förändringar av fjordhästens typ. Den eleganta typ, som bland annat Rosendalsborken representerar, hade fått ge vika för tyngre hästar med avsikt att duga till tyngre lantbruksarbete. Man strävade efter att göra om den lilla gårdshästen till en rejäl småbrukarhäst. Detta arbete pågick både i Norge och i Danmark, och man kan i stamböckerna se hur allt kraftigare individer premieras.

 

Denna förändring av typ gällde fler raser än fjordhäst vid denna tid. Längre tillbaks hade ofta oxar använts för det tyngre jordbruksarbetet, medan hästen används för vägtransporter och liknande. Sedan upptäckte man att tunga hästar var effektivare än oxarna, vilket banade väg för raser som ardenner. På de mindre lantbruken var en så stor häst alltför dyr att föda, och man hade därför behov av en ”småbrukarhäst”.

 

Den svenska aveln

1953 bildades Fjordhästföreningen, som fick tillstånd av Kungliga lantbruksstyrelsen att starta försöksavel med fjordhäst (på den tiden var det inte fritt att importera en ny hästras), till en början bara till Bohuslän. Man hade då redan importerat några ston, för att pröva hur de fungerade i arbete i jord- och skogsbruk. Hästarna hade visat sig vara lätta att köra, lugna och energiska, och blev allmänt omtyckta. 1954 importerades den första hingsten Linjar 1, och det var med honom aveln kunde ta sin början.

 

1961 beslutade Lantbruksstyrelsen att fjordhästen fick premieras i Sverige. Detta första år premierades sju hingstar, varav tre svenskfödda. På sommarpremieringarna visades samma år 168 fölston och unghästar, och det betäcktes 301 fjordston. Detta blev också året då Fjordhästföreningen övergick från att vara en lokal intresseförening till att bli Svenska fjordhästföreningen.

 

Tillbaka till ursprunget

Den tyngre modellen av fjordhäst, som gjort stor nytta i småbruket, kom efterhand att bli till stor del utkonkurrerad av traktorn. Det var dags att ånyo revidera avelsmålet, och det låg nära till hands att titta på ”den äkta fjordhästen” såsom den sett ut ungefär hundra år tidigare. Som alltid vid förändringar gick debattens vågor stundtals höga, och kanske var det svårast i Bohuslän, där man lanserat hästen som en rejäl småbrukarhäst.

Snabbast att hitta till en lättare typ var nog danskarna, som förut var de som haft de tyngsta fjordhästarna. Efter lantbrukets mekanisering fanns det inget behov av en sådan häst, och man fann i stället att fjordhästen var en tilltalande allround- och sporthäst. Samma utveckling skedde dock även i andra länder där fjordhästavel bedrevs.

 

Familjehästen

Under 1980-talet arbetade man fram en ny rasbeskrivning och avelsmålsättning i Sverige. Denna grundades på den norska rasbeskrivningen, och står fast ännu. Härvid konstaterades att man skulle arbeta för den ursprungliga fjordhästtypen, och på så sätt få fram en allsidigt användbar familjehäst, som kunde fungera väl till både ridning och körning. Precis som hundra år tidigare, finns det en viss variation i typen, vad gäller hästens tyngd, men man är mån om att bevara det karaktäristiska ”preget”. Viktigt för detta är huvudets form och uttryck. Man är mån om att huvudet ska vara trekantigt, både framifrån och från sidan. Pannan ska vara bred och ganascherna väl markerade, dock utan att underkäken blir så grov att huvudet blir tungt. En god resning är också typiskt och önskvärt i rasen.

 

Tidigare har man haft problem med alltför korta och grova halsar, och man har arbetat för att få dem smidigare och bättre ansatta. Det är dock viktigt att en fjordhäst har en välmusklad hals, som inte är tunn. I rasbeskrivningen står inget om att fjordhästar ganska ofta har en något tät benställning, framför allt bak, men det är en naturlig följd av deras liv i besvärlig fjällterräng, och inget man ser allvarligt på så länge benen för övrigt är korrekta och välställda. Bra hovkvalitet är viktigt.

 

Internationellt är inga vita tecken godkända på avelshingstar. Ston får inte ha mer än stjärn. Man är däremot mån om att bevara primitiva tecken (zebratecken), och anser att tydliga zebratecken ska värderas.

 

Fjordhorse International

En internationell organisation för fjordhästen, vid namn Fjord Horse International, bildades 1997 som ett aktiesällskap, och ändrades till att bli en medlemsorganisation 2001. FHI arbetar bland annat med domarutbildning, och har tagit fram en handbok för fjordhästdomare. Organisationen arbetar också för att skapa enhetlighet i synen på fjordhäst, och diskuterar avelsvärderingsgrunder, bruksprov mm.

 

Källor:

The Official Handbook for Fjord Horse Judges, Fjord Horse International

Stambok over Fjordhesten (vestlandshesten) I. Hingster, 1910

Stambok över hästar av fjordras, band I

 

 

 

Copyright © Svenska Fjordhästföreningen 2018

Kontaka Svenska Fjordhästföreningen på kontakt@fjordhastforeningen.se